Tusen gånger om.
Ibland känns det som om mitt liv går i repris. Att någon kommer emot knappen gång på gång. Det spolas tillbaka.
När vi var mindre sa mamma alltid att vi skulle bli arga. Inte ledsna. Att vi skulle skrika istället för att gråta. Därför brukar jag gråta i smyg. När ingen kan se mig. Samtidigt blir jag förbannad. Över att jag fortfarande låter någon göra mig ledsen.
Helst av allt skulle jag vilja peka finger och försvinna så långt bort jag känner till. Och gråta tills jag kräks. Där ingen kan se att jag är ledsen.
Jag vill inte att det ska lysa igenom. Vill inte framstå som en skör människa alla kallar för "stackars". Men jag är rädd att om någon ger mig en kram, då bryter jag själen.
Idag är ingen bra dag
Idag suger. Jag känner mig deppig, trött, sliten och allmänt gråtfärdig. Inte ens jordgubbar piggar upp. Ikväll är det tillställningar som vanligt, men jag vet inte ens om jag vill gå. Förstå då hur något är galet. Jag känner inte för att gå och träffa fina människor som får mig att uppskatta livet liksom.
Så gott folk, gotta er nu i mitt nederlag. Det får man. Och uppskatta sitt eget. Kanske kan man säga att jag tar en för laget lite? Eller?
Hoppas idag går över snabbt.
Så gott folk, gotta er nu i mitt nederlag. Det får man. Och uppskatta sitt eget. Kanske kan man säga att jag tar en för laget lite? Eller?
Hoppas idag går över snabbt.
Är jag en dålig människa?
Är jag en dålig människa som är så pass godtrogen att man förlåter om och om och om igen?
Är jag en dålig människa som ständigt sätter andra före mig själv?
Är jag en dålig människa som gråter för mig själv men aldrig säger något till andra?
Eller för att jag tror människor kan bättre och ger dem nya chanser?
Ja, jag är en dålig människa som ställer upp trots lögner och svek. Jag är en dålig människa för jag gör mig själv illa.
När jag står kvar oavsett vad, och ställer upp när som helst. Och när det verkligen gäller då är jag faktiskt där. Men vänta, det här kallas vänskap eller hur? Så i slutändan kanske jag inte är en dålig människa, utan en riktig vän? Jag är bara en urusel vän och människa mot mig själv.
F
Ett stort känslosurr som jag inte känner igen. Allt förstoras, förvärras och är mycket mer.
Blir jag äcklad är jag tre sekunder från att spy. På riktigt.
Blir jag sårad känns det som om jag går under.
Allt överdrivs och känns 1000 gånger mer.
Svag och yr, benen bär inte och ändå har jag aldrig varit såhär stark.
Sjukdomen knackar mig på axeln och ändå har jag aldrig varit såhär frisk.
Jag är dödstrött och full av energi.
Jag vill skrika. Men jag gråter och skrattar.
Tiden har gått så fort, trots att den står still.
Sjukdomen knackar mig på axeln.
Blir jag äcklad är jag tre sekunder från att spy. På riktigt.
Blir jag sårad känns det som om jag går under.
Allt överdrivs och känns 1000 gånger mer.
Svag och yr, benen bär inte och ändå har jag aldrig varit såhär stark.
Sjukdomen knackar mig på axeln och ändå har jag aldrig varit såhär frisk.
Jag är dödstrött och full av energi.
Jag vill skrika. Men jag gråter och skrattar.
Tiden har gått så fort, trots att den står still.
Sjukdomen knackar mig på axeln.
Kan det vara så enkelt?
Är det jag som bara inte vill förstå?
Usch, det här kommer bli en lång dag. Har inte kunnat sova inatt - överhuvudtaget. Vri
dit och vänt mig, funderat på ditten och datten. Jag tror att jag inte fattar, men det kanske är mycket lättare än så. Man behöver kanske inte krångla till det så jävligt. Och ja, igen så kanske det bara är Hagge som fattar vad jag menar. För det är bara han som är här när jag blir ledsen.
Iallafall, nu blir det att hämta Mac och sen kämpa sig igenom jobbdagen med köttbullsögon och kaffe.
...
Hemma
Borta bra, hemma bäst - kanske lite extra med tanke på vad som hände igår. Men det har varit underbart. Vakna till joller och det första man möts av är ett stort, tandlöst, leende. Underbart. Det har varit riktigt bra. Och jag känner att jag har kommit Bella närmare efter våra många, många samtal.
Men, tyvärr så hade magkänslan rätt. Och nu har jag ett val att göra. Det vore så mycket enklare om det bara var one way. Ni vet vad jag menar. Problemet är att jag har aldrig känt just såhär. Det är något speciellt den här gången. Och det är ju inte en främmande känsla. Det är "går-inte-att-äta-känslan". Illamående. Det tar stopp. Tyst och matt, som om det bedövar liksom. (Nej, det är inte tal om någon graviditet)
Så det blir väl inte mycket sömn inatt heller.
Förklaring ges närmare till de närmsta. Sen.
Lilla, söta, prinsessan. I klänningen och skorna jag gav henne!
Min mjölk är guldfärgad.
Det känns hårt. Jobbigt. Tufft. Att bli äldre och rent av vuxen. Det kanske är så att man växer ifrån varandra, vill olika saker här i livet. Men jag tror inte att det är därför. Jag har, om jag ska vara ärlig, inte en blekaste aning om varför det är såhär. Kanske är jag bortglömd, vid sidan av, eller bara bortvald. Eller så är det kanske något jag har gjort eller sagt. Men jag kan inte, trots allt gubblande, komma på vad jag skulle ha gjort.
Jag har haft allt i min uppväxt, och har alltid varit lycklig. Fått allt jag velat. Familj, släkt och vänner som är bäst i världen. Så kanske, kanske, kan man säga att man inte ska gråta över spilld mjölk. Men min mjölk betyder guld för mig.
