Renoveringen närmar sig ett slut
Idag har jag bjudit över mamma och pappa på lunch. Lite med en halv avsikt att få hjälp från bamsefar med att montera garderober. Men bara lite.
Så nu är det röjning på g, man vill ju inte visa sina föräldrar att man egentligen lever nästan konstant i något som börjar likna en knarkarkvart.
Det som är lite skönt är ju att mycket av stöket är ursäktat just nu.
Att vi renoverar gör det liksom okej för gardiner att ligga slängda mitt på golvet, att jag kastar av mig mina skor precis överallt och att sängen förvändlats till förvaring för allt gammalt skit som bollar, skolböcker och klädhögar.
såhär prydligt ser det nämligen inte ut längre. Mer tänker jag inte säga.
Denna eviga väntan
Väntan. Idag väntar jag. Först på DHL som ska komma någon gång mellan 10-12, lite diffust sådär. Sen på ett mail om betyg som förmodligen inte kommer att komma.
På mail från en forskare om en intervju, på svar från någon av mina tusen sommarjobb jag sökt.
Och slutligen på att Hagge ska sluta jobba, ha varit på banken så att vi kan låna ett släp och åka till Västerås.
Äntligen börjar garderobsprojektet att se ljuset i tunneln!
För att slå ihjäl tiden måste jag fortsätta min eviga textanalys som rycker mig i samvetet.
Vad händer?
Vad händer med garderobsrenoveringen kanske ni undrar?
Det har målats både väggar och tak. Det har hämtas och påbörjats att läggas golv. Både en och två gånger.
Golvet blev för högt och toadörren åkte av för att det skulle gå.
Och efter att vi andra gången fick plocka bort allt golv vi lagt (mer än halva rummet typ) för att det blev bak och fram, fel och fel så ringde jag pappa med svansen mellan benen.
Så idag har han vart här och styrt upp det. Nu har vi både nytt golv och en fungerande toadörr.
Hurra för bamsefar!
Jag har precis torkat av det, så därför ser det lite fläckigt ut. Men nöjd är jag. Minst sagt!
En riktig måndag
Detta var ingen bra måndag. Med influensa och feber åkte jag till tandläkaren som glatt meddelade att jag hade fått infektion i käkbenet av mina usla visdomständer.
Ja, just dom som ligger på tvären. Så de måste opereras bort så fort som möjligt. Det vill säga så fort jag hostat upp de 4600 kronorna som ska få ut dem.
Det är konstigt det där, att man ska betala flera tusen för något som man inte får ha kvar. Som ska kastas. Och som jag aldrig från början ville ha.
Och det som är ännu mer konstigt är att inte tänderna ingår i Sveriges vårdsystem. Är tänderna något som inte tillhör kroppen? Kanske något vi valt att ha själva?
Dessutom har båda tvapparaterna strejkat. Eller rättare sagt boxarna. Så nu ska tele2 skicka hit en tekniker. De var väldigt noga med att påpeka att om det skulle vara fel hemma hos oss så blir det 649:- som tillkommer på fakturan. Vart fan är felet annars undrar jag? Och om de inte kan se det därifrån kan det väl inte vara mitt fel, eller?
Och nästa fråga är ju, hur i h*lvete ska han komma fram till antennuttaget? Det är ju framför det vi har vår tillfälliga garderob.
Aldrig tur?
Helgen som jag sett fram emot så länge blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Alla nyckelpersoner kunde inte närvara, och vi drog på oss feta förkylningar. Så gårdagen spenderade jag mest inomhus, snorandes och sovandes. Medan pappa min gottade sig i solen på verandan.
Snacka om avundsjuka.
Därför är bilderna inte många, men ett par stämningsbilder kan vi bjuda på, som den obligatoriska mysfakorn; den öppna brasan!
Eller den röda stugan täckt av vit snö. Mycket vit snö betyder landet och vila.
Morfar gav en rundtur och berättade såklart historier om vårt arv. Vi, eller mest jag, jobbade också på den artikeln Gillströms ska bidra till Bergsjö Hembyggds förening. Den är nästan klar.
Här har vi honom själv utanför sitt barndomshem.
Och här förevigar vi 2 generationer framför Gillströms väg.
Projekt spackel
Nu har jag till och med kunnat gå loss med spackelspaden! Att spackla kan ju vad bland det roligaste, den enda gång man är tillåten att kladda riktigt ordentligt.
Än så länge håller sig min tidsplan. Och ovanpå detta har jag hunnit med en deadline, fotat till artikeln, påbörjat en ny kurs, gjort ett ton research till artikel nummer två och ätit lunch!
Projekt rivning
Jag tänker att ni ska få följa vårt gedigna arbete. I tidigare inlägg finns "innan"bilder!
Såhär långt har vi kommit:
Garderoberna
Det här var det jag tröttnade på:
Minutplanering
Idag är det planering som står på schemat. Och jobb.
Just nu har jag dykt ner i kommande kursschema och planerat in praktik och garderobsrivning därefter.
Kommande vecka har en tajt tidsplan som inte på några sätt får brytas. På måndag ska det röjas ur ordentligt, alla dörrar ska skruvas av, så att det bara är att gå loss med storsläggan på tisdag. Då ska nämligen hela rasket rivas. Och slängas. Därefter ska jag försöka spackla så att det kan slipas och målas på onsdag.
Däremellan, det vill säga måndag, tisdag och onsdag står även kursstart, föreläsningar och 2 artiklar om återvinning på schemat. På torsdag åker vi upp till vallen och lägenheten får vila ett tag. Jag såg även att kursansvarig valt att klämma in ytterliggare en föreläsning på torsdag, vilket hon ändrade igår, så den är ju bara att glömma.
Men sen mina vänner blir det jobbigt. För veckan efter det jobbar Hagge natt. Vilket betyder att jag inte kommer kunna härja på med byggarbete på förmiddagarna.
Pappa var som vanligt lite skeptisk till min spontanthet och okontrollerade iver. När han igår föreslog att jag skulle mäta ordentligt och göra ritningar innan jag började härja, och fíck svaret att jag redan börjat riva, såg han inte alls förvånad ut. Utan bara väl medveten om att han, som vanligt, alltid får rätt i slutändan. Och förmodligen, återigen som vanligt, får komma till undsättning och rädda mitt projekt.
Hagge hängde, väldigt nöjd, med på det spåret. Även han mycket väl medveten om att han kommer få en hel del jobb av mitt projekt.
Mamma tyckte att jag kanske inte ska ge mig in i något som är ännu mer tidskrävande. Men jag måste nog ha många järn i elden. Annars finns ju risk för vila. Hon är iallafall mest på min bana och igår diskuterade vi bland annat färgval medans Hagge och Pappa suckade lite diskret i bakgrunden.
Lite tur hade jag allt när jag fick höra att Micke har semester nu i veckan. Kanske kan jag tigga till mig liiite rivningshjälp. Och till alla er andra som har frustrationer/aggressioner eller annat som bor inom er, är mer än välkomna hem till mig och slå er trötta med kofoten!
Det går inte alltid åt
Nu har jag påbörjat vårt (läs mitt) riva-och-sätta-in-nya-garderober-projekt. Jag har rensat ur alla garderober och placerat allt i vardagsrummet. Jag undrar hur nöjd Hagge blir på en skala när han kommer hem. Hans garderober var bara att lyfta ur allt det välsorterade. Allt var nämligen vikt i trådbackar eller hängde på galgar. Värre är det med mina garderober som liknar något av ett halva reapriset-bord på H&M.
Nu när jag tömde linneskåpet tänkte jag att det ser ju ut som om vi har bott här i tio år. Vi har så fruktansvärt mycket handdukar, badlakan, lakan, dukar och annat sånt där "det går ju alltid åt"-prylar.
Så en liten hint till alla nära och kära som läser det här och tänker köpa lakan, handdukar eller följande till oss i födelsedagspresent:
DON'T DO IT!!
Nu när jag tömde linneskåpet tänkte jag att det ser ju ut som om vi har bott här i tio år. Vi har så fruktansvärt mycket handdukar, badlakan, lakan, dukar och annat sånt där "det går ju alltid åt"-prylar.
Så en liten hint till alla nära och kära som läser det här och tänker köpa lakan, handdukar eller följande till oss i födelsedagspresent:
DON'T DO IT!!
Långhelg?
Vänner, imorgon tänker jag göra något ovanligt. Ta helg på en fredag. Jag ska bara läsa igenom min artikel med nya ögon, skicka in den och vara ledig hela fredagen. För på lördag och söndag blir det jobb, vad trodde ni?
Det firas hemma hos oss med potatissoppa, chokladbollar och planering av nya garderober.
I nästa vecka ska jag nämligen riva alla 6 stycken och sätta in två sådana här:
Skämmes
Idag tog jag en promenad till jobbet. Jag gick förbi en lågstadieskola och blev så himla glad när jag såg hur barnen åkte skridskor på rasten. Jag gick på ett glädjerus ända tills jag kom lite längre fram och såg en grupp små killar stå i en ring. 2 av dom slogs.
Så jag stannade och stirrade ner dem så mycket jag kunde. Ungefär sådär som en äcklig gammal gubbe skulle stanna och stirra. De slutade för en stund och jag vidare. När jag kommit halvvägs därifrån hörde jag NRJ's reklamkampanj mot mobbning i mina lurar.
Jag ångrade mig då så innerligt att jag inte sprungit fram och vrålat åt skitungarna att sluta slåss. Eller att jag inte stegade upp till lärarrummet och bankade på helt hysteriskt för att sedan fråga varför i helvete det inte fanns en enda vuxen ute på skolgården. Trots att ungarna slogs som vildar.
Men, jag kanske inte är tillräckligt vuxen ännu. Eller så är jag helt nutids-hjärndöd och bara jävligt efterklok.
Skämmes Emilia, skämmes!
Så jag stannade och stirrade ner dem så mycket jag kunde. Ungefär sådär som en äcklig gammal gubbe skulle stanna och stirra. De slutade för en stund och jag vidare. När jag kommit halvvägs därifrån hörde jag NRJ's reklamkampanj mot mobbning i mina lurar.
Jag ångrade mig då så innerligt att jag inte sprungit fram och vrålat åt skitungarna att sluta slåss. Eller att jag inte stegade upp till lärarrummet och bankade på helt hysteriskt för att sedan fråga varför i helvete det inte fanns en enda vuxen ute på skolgården. Trots att ungarna slogs som vildar.
Men, jag kanske inte är tillräckligt vuxen ännu. Eller så är jag helt nutids-hjärndöd och bara jävligt efterklok.
Skämmes Emilia, skämmes!
Härifrån och upp?
Idag har jag gråtit på jobbet. Pinsamt, men sant. Inte för att jag är ledsen. Utan för att jag är uppgiven.
Jag antar att 14 timmars arbetsdagar kommer åt en till sist. Blir man inte sjuk, då gråter man.
Inte nog med att det blir långa dagar, utan det tär också på relationer. Speciellt om man har samma arbetsplats. Man vill samma saker, ingen vill stänga klockan åtta en fredag och alla har planer. Och alla tycker självklart att just deras planer är viktigare än de andras, vilket är naturligt. Det gör ju även jag.
Så det blir till att slå ytterliggare än kringla på sig själv och vara den som kompromissar imorgon. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig det där med att stå på mig. Iallafall inte mot dem som står mig nära. Men jag har ju också fina vänner som förstår.
Ikväll ska jag lämna nycklar, åka hem och plugga. Har jag kraft över så ska jag äta något. Då förstår ni hur slut jag känner mig.
Jag har dessutom pratat med tandläkaren idag och fått veta att jag måste operera bort mina vidsomständer. Mot en sån angenäm summa som MINST tretusenkronor per tand. Förmodligen mycket mer.
Som ni förstår är detta inte en dag som jag kommer lägga på minnet. Snarare försöka förtränga så snabbt som möjligt. Och fundera över ett viktigt beslut.
Jag antar att 14 timmars arbetsdagar kommer åt en till sist. Blir man inte sjuk, då gråter man.
Inte nog med att det blir långa dagar, utan det tär också på relationer. Speciellt om man har samma arbetsplats. Man vill samma saker, ingen vill stänga klockan åtta en fredag och alla har planer. Och alla tycker självklart att just deras planer är viktigare än de andras, vilket är naturligt. Det gör ju även jag.
Så det blir till att slå ytterliggare än kringla på sig själv och vara den som kompromissar imorgon. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig det där med att stå på mig. Iallafall inte mot dem som står mig nära. Men jag har ju också fina vänner som förstår.
Ikväll ska jag lämna nycklar, åka hem och plugga. Har jag kraft över så ska jag äta något. Då förstår ni hur slut jag känner mig.
Jag har dessutom pratat med tandläkaren idag och fått veta att jag måste operera bort mina vidsomständer. Mot en sån angenäm summa som MINST tretusenkronor per tand. Förmodligen mycket mer.
Som ni förstår är detta inte en dag som jag kommer lägga på minnet. Snarare försöka förtränga så snabbt som möjligt. Och fundera över ett viktigt beslut.
Vardagligt
Nu är jag hemma efter en lång dag i skolan med ljudinspelningar, omtagningar, klippningar. Är minst sagt slut i huvudet. Hör jag en av meningarna en gång till så skallar jag mig själv. Biderman gjorde ett grymt jobb i studion och vi fick till en harmonisk inledning.
Men, det blir inget vila nu. Inte nog med att helgen har varit slitsam så väntar en hel vecka med jobb, ljudklippning, helgjobb, Daniel Adams Ray på fredag och Bidermans födelsedag på lördag.
Mycket att se fram emot men också mycket stress. Det kan bara sluta som i lördags:
Idag är den omtalade dagen, jag och Hagge har väl som alla andra par bytt gåvor med varandra. Och dagen till ära tänker jag stanna hemma och laga kyckling med cashewnötter. Annas recept såklart. Receptet hittar du här.
Jag hade pekat ut den nya Escada, och paketet fick jag öppna redan i lördags.
Men den passar mig alldeles, alldeles utmärkt.
Facktermer
På mitt jobb finns ett par termer som förekommer, både från kollegor (läs oftast högre chefer) och kunder. Det finns ett uttryck som jag hatar speciellt.
Känna och klämma.
"Skulle man kunna få känna och klämma på den här modellen?"
"Låt kunden känna och klämma"
"Har ni denna, man skulle ju vilja känna och klämma på den."
Varför har jag så svårt med det?
Dels för att man vill verkligen inte att detta ska förekomma, det blir så mycket jobb med rengöring och annat.
Och dels för att det sistnämnda inte fungerar med våra produkter, de är sköra. Som glas.
Dessutom så låter det ju faktiskt riktigt snuskigt. Man nästan hör hur smutsigt det blir.
Usch.
Känna och klämma.
"Skulle man kunna få känna och klämma på den här modellen?"
"Låt kunden känna och klämma"
"Har ni denna, man skulle ju vilja känna och klämma på den."
Varför har jag så svårt med det?
Dels för att man vill verkligen inte att detta ska förekomma, det blir så mycket jobb med rengöring och annat.
Och dels för att det sistnämnda inte fungerar med våra produkter, de är sköra. Som glas.
Dessutom så låter det ju faktiskt riktigt snuskigt. Man nästan hör hur smutsigt det blir.
Usch.
Vinterkräkis
I söndagsnatt träffade den där omtalade kräksjukan på mig, med full kraft. Den var inte välkommen, om man kan säga att jag gjorde allt för att slänga ut den.
Sedan dess tippar jag lite runt omkring den. Med ett svagt illamående och utan mod att våga äta något som kan bli jobbigt att spy upp.
Jag alltså bara på len mat, som gröt, ugnspannkaka och stuvat. En och annan blåbärssoppa tycks slinka ner också.
Men jag hoppas att den kan lämna mig ifred nu, för nästa vecka blir brutalt hektiskt.
Gnistor från min egen glöd
Ja, mina vänner. Ni vet ju bestämt att jag överväger om vartannat att sluta jobba.
Och bara plugga. För att få lite mer kvalitetstid.
Men, sen finns det stunder som jag tycker det är riktigt mysigt att faktiskt jobba.
Som att få stå och catcha up med underbara kollegor eller när världens mysigaste chef
(Smickrande va, Mackan?) ställer in en hel kartong med Oboy och en vattenkokare på lagret.
Då vill man ju inte sluta...
Och bara plugga. För att få lite mer kvalitetstid.
Men, sen finns det stunder som jag tycker det är riktigt mysigt att faktiskt jobba.
Som att få stå och catcha up med underbara kollegor eller när världens mysigaste chef
(Smickrande va, Mackan?) ställer in en hel kartong med Oboy och en vattenkokare på lagret.
Då vill man ju inte sluta...
Bajsrelaterat
För ett par veckor sedan trippade jag, som en jävla dressyrhäst, till skolan varje morgon. För att undvika att ramla på en isfläck och slå livet ur mig.
Nu börjar det smälta, det där obehagliga hala, men inte kan man sluta trippa för det. För nu kommer sanningen fram, som döljts under snön alldeles för länge. Hundbajset. Det är överallt, en massinvasion som inte går att stoppa. Eller undvika att se.
Imorse när jag trippade mot jobbet lyckades jag parera varanda hög som kom i min väg. Hade jag inte vart så otroligt bitter hade jag förmodligen känt mig oförskämt nöjd med mina fruktansvärt skickliga slalomkunskaper. Hundar kan inte sopa upp det där själva - visst det köper jag. Men hundägarna då? Det är inte så att föräldrar kastar bajsblöjor omkring sig och hade ni sett en kattägare tömma kattlådan genom fönstret hade ni inte känt er så muntra.
Vad-punkt-är-punkt-problemet?
Nu börjar det smälta, det där obehagliga hala, men inte kan man sluta trippa för det. För nu kommer sanningen fram, som döljts under snön alldeles för länge. Hundbajset. Det är överallt, en massinvasion som inte går att stoppa. Eller undvika att se.
Imorse när jag trippade mot jobbet lyckades jag parera varanda hög som kom i min väg. Hade jag inte vart så otroligt bitter hade jag förmodligen känt mig oförskämt nöjd med mina fruktansvärt skickliga slalomkunskaper. Hundar kan inte sopa upp det där själva - visst det köper jag. Men hundägarna då? Det är inte så att föräldrar kastar bajsblöjor omkring sig och hade ni sett en kattägare tömma kattlådan genom fönstret hade ni inte känt er så muntra.
Vad-punkt-är-punkt-problemet?
Rak kommunikation
Min senaste smskonversation:
Pappa: Din hylla i garaget
Jag: Va?
Pappa: Ska du ge bort den
Jag: Vilken hylla?? Mms:a
Pappa: Från Källaren
Jag: Tvbänken? Kasta den.
Pappa: Malins
Som ni kan se har vi svårt med rak kommunikation.
Iallafall vissa av oss.
Pappa: Din hylla i garaget
Jag: Va?
Pappa: Ska du ge bort den
Jag: Vilken hylla?? Mms:a
Pappa: Från Källaren
Jag: Tvbänken? Kasta den.
Pappa: Malins
Som ni kan se har vi svårt med rak kommunikation.
Iallafall vissa av oss.
Trötta människor kommer ingenstans
I somras var en stor-chef på besök. Vi pratade om min utbildning och han undrade varför jag inte spenderade all min fritid med att skriva insändare till diverse tidningar. Han hade en bestämd åsikt om att jag skulle gnälla och tjata i text för att bli sedd och komma någonstans. Därefter poängterade han tydligt att "trötta människor kommer ingenstans".
Imorse när jag vaknade kände jag mig oerhört trött. Sådär sjukligt trött att det till och med är jobbigt att hålla upp ögonlocken. Men snabbt tänkte jag på att jag inte kan vara trött om jag vill få saker och ting gjorda. Så efter en stor kopp kaffe och självpepp om dagens agenda med jobb, telefonintervju med NCC och kvällsmöte med världens bästa grupp kände jag mig fit for fight igen. Och redo att ta mig någonstans. Utan att skriva tråkiga insändare till Sveriges alla dagstidningar.
Imorse när jag vaknade kände jag mig oerhört trött. Sådär sjukligt trött att det till och med är jobbigt att hålla upp ögonlocken. Men snabbt tänkte jag på att jag inte kan vara trött om jag vill få saker och ting gjorda. Så efter en stor kopp kaffe och självpepp om dagens agenda med jobb, telefonintervju med NCC och kvällsmöte med världens bästa grupp kände jag mig fit for fight igen. Och redo att ta mig någonstans. Utan att skriva tråkiga insändare till Sveriges alla dagstidningar.
