Härifrån och upp?
Idag har jag gråtit på jobbet. Pinsamt, men sant. Inte för att jag är ledsen. Utan för att jag är uppgiven.
Jag antar att 14 timmars arbetsdagar kommer åt en till sist. Blir man inte sjuk, då gråter man.
Inte nog med att det blir långa dagar, utan det tär också på relationer. Speciellt om man har samma arbetsplats. Man vill samma saker, ingen vill stänga klockan åtta en fredag och alla har planer. Och alla tycker självklart att just deras planer är viktigare än de andras, vilket är naturligt. Det gör ju även jag.
Så det blir till att slå ytterliggare än kringla på sig själv och vara den som kompromissar imorgon. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig det där med att stå på mig. Iallafall inte mot dem som står mig nära. Men jag har ju också fina vänner som förstår.
Ikväll ska jag lämna nycklar, åka hem och plugga. Har jag kraft över så ska jag äta något. Då förstår ni hur slut jag känner mig.
Jag har dessutom pratat med tandläkaren idag och fått veta att jag måste operera bort mina vidsomständer. Mot en sån angenäm summa som MINST tretusenkronor per tand. Förmodligen mycket mer.
Som ni förstår är detta inte en dag som jag kommer lägga på minnet. Snarare försöka förtränga så snabbt som möjligt. Och fundera över ett viktigt beslut.
Jag antar att 14 timmars arbetsdagar kommer åt en till sist. Blir man inte sjuk, då gråter man.
Inte nog med att det blir långa dagar, utan det tär också på relationer. Speciellt om man har samma arbetsplats. Man vill samma saker, ingen vill stänga klockan åtta en fredag och alla har planer. Och alla tycker självklart att just deras planer är viktigare än de andras, vilket är naturligt. Det gör ju även jag.
Så det blir till att slå ytterliggare än kringla på sig själv och vara den som kompromissar imorgon. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig det där med att stå på mig. Iallafall inte mot dem som står mig nära. Men jag har ju också fina vänner som förstår.
Ikväll ska jag lämna nycklar, åka hem och plugga. Har jag kraft över så ska jag äta något. Då förstår ni hur slut jag känner mig.
Jag har dessutom pratat med tandläkaren idag och fått veta att jag måste operera bort mina vidsomständer. Mot en sån angenäm summa som MINST tretusenkronor per tand. Förmodligen mycket mer.
Som ni förstår är detta inte en dag som jag kommer lägga på minnet. Snarare försöka förtränga så snabbt som möjligt. Och fundera över ett viktigt beslut.
Kommentarer
Anonym
<3
Trackback
