EmiliaAnnaViola

Nu börjas det. Härjen, alla hjärtans dag. Igår var jag ute på kyrkogården och satte ut lite hjärtan. Problemet var att det var så sjukt mycket snö. Så jag kom inte fram på vissa ställen. Så farfar får sitt hjärta sen, när jag har med mig en spade och kan komma fram. Snön gick till midjan på mig där. Men ett hjärta kunde jag sätta ut iallafall!

Jag har ju inte lagt upp några bilder från Stöten ännu! När jag tittade igenom dom idag så var 99,9% av bilderna på Nova. Vad annars liksom? Här kommer några iallafall!





Efter badet, det var ju urkul att bada!



Hagge försöker lära Nova att dricka öl...

Attacken slår som sagt aldrig fel. Jag älskar adrenalinkicken som kommer i sista låten. Men ack vilken träningsvärk jag har idag. Det ska kännas att man har tränat också.

Nu räcker det. Slut på självömkan och känna sig nere. Som mamma säger "bli arg istället". Och jag är arg, men bara när jag drömmer. Attacken brukar alltid hjälpa. Hagge tyckte jag var värd att få sova igår, men det gick ju åt helvete med det också. Jag förstår inte, jag är hur trött som helst men kan inte sova.

Imorse sken solen. Vi drack starkt kaffe och diskuterade gårdagens bravader. "Skogsgimpen" tog sin trampbil och styrde hem mot Örebro. Ytterliggare en vecka mot en förändrad framtid väntar. Vart den kommer att ta oss vet vi inte än. Aftonbladet? Statligt? Starta eget? Att inte veta vad varje ny vecka kommer att leda till är lite av charmen med det hela. Min högsta önskan är att mina morföräldrar och min farmor ska få läsa en bok skriven av undertecknad.

Jag förstår nu. Jag förstår att man måste göra sina egna val och sätta sig själv allra först. Men det har aldrig varit min starka sida. Jag gräver ned mig alldeles för djupt i allt jag tar mig för. I andras sorg och problem. Men häromdagen fick jag höra en sak som värmer och alltid kommer att värma.

När jag satt med mina nära igår, eller när jag håller det lilla livet nära, så känner jag hur insidan blir  len. Taggar och törnar, som annars river och sliter, förvandlas till mjukaste bomull. Och jag kände att det inte gjorde något nu. Det gör bara ont igen när vardagen börjar. Och tar oss dit, där vi ännu inte har varit.

Jag förstår inte, hur gör ni? Alla ni som bara släpper allt och flyttar. Skaffar ny umgängeskrets och allt. Måste man börja att bara tänka på sig själv? Jag tycker det är sååå jobbigt. Och jag har sagt det hela dagen till Mac. Han har inte tröttnat än iallafall! Haha. Jag kan inte avgöra om jag avundas er eller inte.
Det blir bara - Error.

Jag är stolt över dig Adde Gillstrumpa! Stjärnan själv, nu kan jag skryta ännu mer till min klasskompis om mitt fotbollsproffs till kusin. Grattis!! Och vi ses ikväll!

Första passet afrodans, check! Det var faktiskt riktigt, riktigt kul. Det kommer bli standard på torsdagar framöver. Nu sitter jag och försöker skriva min projektbeskrivning. Åker tidigt som tusan på torsdag och då måste den vara klar. Dessutom måste filmanalysen också vara halvklar.

Hur som helst. "Det är mycket nu", den frasen har jag använt av flera olika anledningar idag. Vissa mindre bra. Det är lite som ett nedslag på något sätt. Jag känner med dig, självklart, men å andra sidan kanske detta bara är nyttigt. Det visar väl sig. Men jag måste säga att jag har svarta fjärilar i magen. Incidenten i butiken idag gjorde ju inte tankarna färre. Just nu är hjärnverksamheten på högvarv och jag försöker tänka på vad som kan göra det säkrare. För det är riktigt, riktigt obehagligt. Som Malin sa "vad hade hänt om det hade varit någon av oss som hade stått där". Ja, vad hade hänt? Hade det hänt Malin eller Johanna något så hade inte jag vetat vart jag skulle ta vägen. Usch, vill inte ens tänka på det.

Just nu skulle det kännas skönt att prata av sig. Bara att någon skulle säga till mig att allt skulle lösa sig och bli bra. Men jag vet inte... Att Hagge har svårt för seriösa samtal är ju ingen hemlighet, och jag vet inte vilka öron jag annars ska bomba med mina tråkigheter. Man vill ju inte tråka ut sina vänner.

Iallafall så tänker jag på dig. Och du är inte ensam, det vet du!

Efter en otroligt rörande föreläsning av en mycket duktig retoriker kan man tro att inspirationen flödar. Men icke. Den här kursen blir nog rätt krävande. Hur som helst, jag och Malin ska snart gå och hämta Farmor. För att sedan gå på chokladprovningen vi köpte till henne i julklapp. Vilket innebär den enda gången man faktiskt kan moffa utan att känna sig väldigt glupsk. Det är båda tillåtet och ett måste att käka kakaogrädde!

Jaha, då är Henkeman påväg till Uppsala för att påbörja sitt studentliv. Vi håller tummarna för dig, du kommer klara dig utmärkt! Och om du känner dig ensam finns vi här hemma. Jag förstår att du inte vill ha "gänget" med dig när du ska göra ditt första intryck. Kan ju misstolkas. Och dessutom håll in på svordomarna!

Det är nu det är dags att inse, att alla gör sina val och går vidare. En del flyttar, en del försvinner mer och mer ändå. Det är väl så det är att bli vuxen. Man vill göra mer än att gå ut på Harrys och Nybron. Även om jag trivs som fisken i vattnet, och har så kul med mina vänner (ni är fan bäst!) så måste det ändå hända saker i livet. Och man måste definera vem man är. Och kanske vad man ska bli.

Så är det, och ja, jag är lite nere idag. Det känns ju surt att en av oss ska flytta och bara komma hem då och då. En omställning helt enkelt.

Från det ena till det andra; Mac, lycka till ikväll! ;)

Kanske en blivande boxare? Med tanke på den högersving hon försöker ge mig här! =)

Grattis min vän! Äntligen 22! Ikväll blir det värsta muffinsarna med frosting och överlämning av vårat väldigt dekorativa paket jag trixade med häromdagen!!

Idag fyller min "lilla" kusin 20 år! Trots att han är min dubbla (eller kanske trippla) storlek kallar jag honom lilla. Min lilla lillebroder. Fast genetiskt korrekt min kusin. Så idag är vi i Sandviken, ganska insnöade (det är sjukt mycket snö) och ska äta oxfilé och tååårta!

Nu måste jag sära på inläggen. Detta kan inte beblandas. Det kan verka hel sjukt. Nyårsafton, så lyckad! Tack alla. Jimmy vs Michas & Me i dans/sångbattle. Råkade bada Torsken i champange och klickade verkligen med Lange! En väldigt trevlig man, vi hade mycket att prata om. Så var det med det, OKEJ?! Haha.

Middagen blev perfekt, förutom att det blev lite för mycket Mintu till räksoppan. Och lite för mycket vin till filén och lite lite för mycket Baileys till pannacottan. Nej då, det var ur kul. Efter ett super skönt samtal var det dags för 12-slaget och vi räknade ner sju gånger innan vi insåg vilken klocka som gick rätt.
Jag och Mackan grät en skvätt tillsammans till raketerna.

Runt kvart över tre skickade Henke hem oss, men vi gick bara en trappa ner. Där visade det sig att jag skedade med Mackan. Men trodde det var Jimmy, hade glömt att han gick hem mitt i allt. Så när jag ska ta min "walk of shame" halv 10 säger jag " Jimmy, jag går nu" och Mackan ger mig en high five...
Haha. Så där gick jag hem, sminket utkletat. Strumpbyxor som det bara var trådar kvar av, håret rufisgt som aldrig förr. Och med linser som har vikt sig i ögonen, jag ser alltså nada. Ja, vad ska man säga. Jag kan ju bara tänka mig vad alla måste ha tänkt som åkte förbi mig. Men men, sånt får man ta när man firar in det nya året som vi gjorde. Vad gör vi? Nu ........ hahaha!

Gott nytt jävla år!

När jag kommer att tänka tillbaka på mitt 2009 så kommer min första tanke vara tårar. Kanske blev året som det blev, fyllt av tårar, för att det började med just det. Tårar.

I januari var vi i Umeå och 2008 avslutades med ett bröllop. Vi åkte hem och firade Adde, och ett par dagar senare Johanna, Michas började på högskolan. Det verkade vara ett lovande år.

Månad nummer 2 bestod av skidor på vallen och mitt inledningspass till Body Attacken. Jag var även på BC intervju för Marieberg och ångrade mig efter ett tag.

I Mars hände mycket, Malin fyllde 18 och tog körkort. Jag började käka Rosensrot och tyckte jag var skit pigg (kanske läge att börja igen?). Vi bidrog till miljön när vi släckte ner på Earth Hour. Men jag, Johanna och Michas satte oss istället i en bil och körde runt för att kolla hur många som hade släkt ner. Miljövänligt? Ansökan till högskolan skickades in samma dag de öppnade. Det bästa av allt kom den 27:e , underbarnet. Lilla Nova Mirakel.

April var en tuff månad, men inte lika tuff som Maj kom att bli. April bestod mest av packa, bära och packa upp. Hagge sa upp sin lägenhet och flyttade in. Avslutet på April kommer vi aldrig att glömma. Det tuffaste på hela året, som en mardröm.

Maj blev en månad fylld av tårar, men ändå en slags gemenskap. Som om vi knöt våra band ännu hårdare, drog åt rosetten. Annars hade vi aldrig klarat det. Och jag tror jag talar för alla oss när jag säger att vi älskar varandra.

Sommaren började i juni. Jag tog semester och åkte upp för att vara ett stöd. Mormor fyllde 80 och barnbarnen höll ett rörande tal. Undertecknad var väldigt upprörd för att utveckling inte har gått längre, att vi fortfarande röstar med papperslappar och inte online. Miljöpartiet, hur kan ni?

I juli byttes mitt kakel och vi firade min 21-årsdag. Semster, semester, semester. Min sista på ett par år nu när det blir till att jobba under sommaren.

Augusti tog jag tjänstledigt och sa hejdå till min tjänst. Åkte en välbehövlig vecka till Turkiet och gjorde entre på Högskolan.

Kom hem med ögoninflammtion och gjorde ett underligt första intryck på min första föreläsning. Här rann tårarna, dock inte för sorg eller glädje. Utan för just den, ögoninflammationen. Som jag sa, ett år fyllt av tårar.
September bestod också av födelsedagar, Hagge och jag skaffar fadderbarn och jag skaffar mitt andra, min Macbook Pro.

Svininfluensan var så uttjatad redan i Oktober. Frida kommer mig närmare och närmare. Hon blir en riktig vän. Jag är glad att jag har träffat någon som känner mig så bra. Hon scannar bara av mig sen vet hon exakt. Precis som mina riktiga vänner. Ni vet vilka ni är! Tydligen har jag fått fadderdille och tecknar mig även som fadder för isbjörnar och östersjön.

November kommer. Pappa skär av senor i fingret och opereras i Örebro. Dessutom får sovrummet en ny guldfärg och den lilla svarta tvättmaskinen kommer på plats. Skolan har gått så länge att det är dags för en första klassfest.

December blir fullspäckat av plugg, jobb och inte så mycket träning tyvärr. Julklappar och en efterlängtad julafton. Och en ännu mer efterlängtad nyårsafton. Som vi har längtat och räknat ned till och från. Nu är den här.
2010, ett år, förhoppningsvis med mindre tårar och motgångar. Och förhoppningsvis med samma vänner och nära.

Jag skulle aldrig ha klarat mitt 2009 utan er. Det vet ni. Jag älskar er!