Tusen gånger om.
Ibland känns det som om mitt liv går i repris. Att någon kommer emot knappen gång på gång. Det spolas tillbaka.
När vi var mindre sa mamma alltid att vi skulle bli arga. Inte ledsna. Att vi skulle skrika istället för att gråta. Därför brukar jag gråta i smyg. När ingen kan se mig. Samtidigt blir jag förbannad. Över att jag fortfarande låter någon göra mig ledsen.
Helst av allt skulle jag vilja peka finger och försvinna så långt bort jag känner till. Och gråta tills jag kräks. Där ingen kan se att jag är ledsen.
Jag vill inte att det ska lysa igenom. Vill inte framstå som en skör människa alla kallar för "stackars". Men jag är rädd att om någon ger mig en kram, då bryter jag själen.
man får gråta men en sån fin tjej som du ska inte ta skit av andra
