EmiliaAnnaViola

Jaha, då var man tillbaka i Mellan-Sverige igen då. Och tillbaka på jobbet. Det är verkligen det värsta, att man inte kan stanna kvar längre med släkten. Som ni alla vet är jag en riktigt familjekär person och vill spendera det mesta med släkten - dvs min familj. Helst skulle det vara julafton, påskafton och midsommar varannan helg så att alla träffas och umgås.

Tänk att vara ledig på helgerna, något som Milster (aka my self) inte har upplevt sedan jag var 13 år. Innan jag började knega på Café Tingsgården för 40 :-/timmen och valde bort allt vad fritid heter. Efter det är det ett ekorrhjul som inte har velat sluta snurra. Inte ens nu när jag har möjlighet till måndagsbetalning från Staten utan att jobba, dvs ett fett CSN-lån som kommer ta årtionden att betala tillbaka.

Tanken är ju lockande och den diskuterades i bilen upp till Sandviken. Kusin Adde säger att han hatar mitt jobb för att vi inte kan stanna längre och umgås. Han är en släkt-smyg-mysare han också. Sanningens ord! Men hur skulle det då vara med sommarjobb, och hur skulle jag lära mig att leva på studentpengar?! Ve och fasa för att inte få köpa de där extra par skorna. Någon borde komma och sätta en I-lands-problems-stämpel i min panna och ge mig en uppläxning i vad som är viktigt här i livet.

Och jag kan ändå tycka mig ha kommit en bit på vägen när jag gav upp mitt heltidsjobb för att ägna mig åt studier. För att få göra något för mig själv som inte handlar om massa pengar. För det gör det inte. Skribenter ligger knappast på högavlöningslistan. Dessutom har jag mer tid för sånt som är viktigt i veckorna, och det är en liten tröst.