EmiliaAnnaViola

- "Hur mår du?" säger vi och hukar oss ned för att hon ska kunna se oss.

- "Inte så bra" snyftar hon och börjar gråta på allvar igen.

- "Kan vi hjälpa dig med något? Ska vi göra något?" vi är nu halvt förtvivlade eftersom hon samtidigt försöker tända någon typ av "cigarett". (Jo, det var nog tyvärr en joint.)

- "Nej, jag ska gå nu." säger flickan och tar på sig sina solglasögon. Likt bambi ställer hon sig upp på ostadiga ben och går därifrån. Tårarna strömmar ned för hennes kinder.

När hon har gått upptäcker vi att 3-4 äldre människor har stannat nu. Förmodligen av nyfikenhet. På vägen därifrån var jag upprörd. Hon var max 14 år, hon låg i snön och man behövde inte vara ett geni för att se att hon mådde dåligt. Till alla er som passerade oberörda: Varför? Det kunde vara er dotter som låg där. Ni är vuxna människor och hon ett barn som råkat illa ut.

Är det så att man inte vill lägga sig i andras liv? Eller är vi så upptagna med våra egna meningslösa tankar att vi inte har tid att hjälpa andra? Funderar vi på bokslutet eller på försäljningssiffrorna från förra veckan? Eller kanske tänker vi på vad vi ska laga för mat hemma ikväll.

Min poäng är; vi kan inte vara så upptagna att vi inte kan stanna till och hjälpa en gråtande flicka som ligger i snön. Att vi inte gör det är inget annat än tragiskt. Och när någon då tar initiativet och hjälper henne, då stannar man inte för att nyfiket höra vad som sägs. Om man stannar, då hjälper man till.

Efter vi hade diskuterat detta halkade vi in på ett annat spår. Hade vi gjort samma sak om det var en kille som låg där? Efter vi vridit på frågan ett par gånger kom vi fram till att vi hade gjort det - om det hade rört sig om en kille i hennes ålder. Hade det legat en äldre kille där, påverkad, vet jag inte om man hade vågat. Vad hade ni gjort?