Töntig som man är...
... så oroar man sig. Det är väl så föräldrar känner antar jag. Hela tiden. Men nu på senare tid oroar jag mig också. Jag gillar t.ex. inte att min mamma tar promenader ensam efter jobbet. Det är ju mörkt och oftast skiter hon i telefonen. Eller som igår när pappa skrämmer livet ur mig och jag kommer hem helt kritvit. Det är inte schysst, föräldrar borde vara förbjudna att skrämma sina barn!
Inatt blev det inte mycket sömn. Kanske var det "det sena kaffet" igår. Eller så var det bara tusen miljarder tankar som snurrade till höger och vänster.
Hur som helst, just nu borde jag vara stressad. Skola snart. Men jag är bara rätt sur på vården och systemet. Vad i helvete liksom? När pappa kom till akuten i västerås igår skulle dom operera honom där direkt, ändå tills dom insåg att han bodde här. Då skickar dom hit honom för att de inte orkar krångla med papper och sånt. (Dom ville väl inte betala för det) Och när han kommer till akuten här, då visar det sig att dom inte utför sådana operationer här. Så dom skickar honom med en remiss till Örebro idag. Va fan liksom?
Det gäller att vara jävligt frisk för att orka vara sjuk i det här landet, för att citera en mycket klok människa!
Kommentarer
Trackback
