EmiliaAnnaViola

"Min kusin springer för fort. Jag hinner inte med. Mina små ben skyndar genom buskarna, upp för backen och över stenen. Där tar det stopp. Där ligger den och stirrar på mig. En grön huggorm i det gröna, höga, gräset. Nästan osynlig. Jag kan inte längre röra mig, jag kan bara stirra tillbaka.

Min kusin är redan långt borta. Och kvar står jag, mitt i buskarna, stirrandes på en grön huggorm, livrädd. Jag önskar jag kunde kamouflera mig, bli grön. Då kanske ormen inte skulle se mig längre, då kanske jag skulle kunna röra mig.

Genom buskarna ser jag min morbror, ironiskt nog i gröna gummistövlar, komma springande med en spade i högsta hugg. Ormens kropp delas i två, det gröna skinnet fläckas av röda stänk. Helt plötsligt är jag inte längre i de gröna buskarna. Men jag är fortfarande livrädd för grönt högt gräs."