EmiliaAnnaViola

För ett tag sedan när min pappas axel hoppade ur led var vi alla på akuten. Och min lilla Pappa har en otroligt låg smärtgräns, så han uttryckte sig ungefär som om han skulle föda barn. Han bokstavligen flåsade och skrek efter morfin hela tiden. Då sa en sjuksköterska till honom att det är inte farligt att ha ont, utan det farliga är att andas så häftigt som han gjorde.

Jag började av någon anledning fundera på det där igår, ja jag vet Pontus, jag är årets tänkare, haha.
Iallafall, hon påstod då att smärta var liksom inte farligt, men då tänker jag såhär, smärta är ju alltid orsakat av något, och det i sig kan väl vara farligt? Så är inte smärta då indirekt farligt?
Eller kan man göra skillnad på smärta och smärta?

Jag menar, jag vet ju att värkar i samband med förlossning, som min mamma av någon anledning kallar för positiv smärta (vilket jag har mycket svårt att tro att något sådant skulle existera), inte är farligt.
Värkar och sammandragningar vid förlossning är ju till för att hjälpa ungen ut liksom, men sen finns det ju smärta i samband med t.ex. ett skärsår, den smärta kommer ju från såret, som faktiskt kan vara livshotande beroende på hur stort/djupt det är.
Eller om man har bröstsmärtor och det är hjärtat som inte är som det ska, då är väl smärtan farlig? Iallafall källan till smärtan, och om det inte fanns någon farlig källa i ett sådant fall, då skulle ju inte smärtan heller vara farlig.
Alltså tycker jag att man kan säga att den faktiskt är det, farlig alltså.

Eller är det så att smärta är ett sätt för kroppen att varna hjärnan om att något är fel? Så att liksom den röda lampan som skriker varning börjar blinka? Hur det än är så tycker jag att man kan säga att smärta kan vara farligt, i olika fall, iallafall indirekt. Man bör nog ta smärta på allvar och kolla upp det. Däremot kanske man inte bör frusta så mycket som min far gör när han har ont, då svimmar man nog rätt snabbt skulle jag tro.
Nurse Michas, hur ligger det till egentligen? Explanation tack!