Min miljötext, med lite vita lögner.
Wow, en sopbil!
”Kom och titta Niklas, en sopbil. Skynda dig!” Det tar inte många sekunder innan min femåriga kusin står på en stol bredvid mig, med näsan klistrad mot fönstret. Han har den klassiska ”jag är väldigt intresserad minen” - ögon stora som tefat och munnen halvt öppen.
Varför denna hysteri? Är det verkligen så kul att titta på en sopbil, är det verkligen så fascinerande? Kanske inte. Men jag antar att det är ett sätt för oss att lära våra barn vilken betydelse de där smutsiga, och ärligt talat ganska äckliga, bilarna har för vårt samhälle och vår miljö.
På samma sätt som vi försöker lära dem sopsortera. Eller är det verkligen så? Vilka är det egentligen som påpekar att äggskal och hårdplast inte får slängas tillsammans? Och vilka är det som håller minen och försöker att föregå med gott exempel? Trots att samvetet skaver på insidan. För att vi, för bara några timmar sedan, hivade ner bananskal och konservburkar i samma påse.
Vi har tusen ursäkter för att inte sortera. Det är trångt under diskbänken, det är svårt, det är tidskrävande och det är långt till soprummet. Men om vi spolar tillbaka bandet till när sopbergen låg höga och ståtliga i Eskilstuna, så bör vi uppskatta vår nutida sophantering. Och överväga följande; Trängs vi hellre med sopberg, än att låta mjölktetror och majsburkar trängas under diskbänken?
Det är dags för oss att föregå med gott exempel, och faktiskt sopsortera. Kanske borde vi också hitta något intresse för dessa fula bilar. De bidrar trots allt till en bättre miljö för oss att leva i. Om vi gör förarbetet på rätt sätt. Och oss emellan, hur svårt är det egentligen att skilja på glasflaskor och pizzakartonger?
