EmiliaAnnaViola

När man var liten så var första adventen något man hade längtat efter. Länge. Man fick en julkalender. Man fick glögg och pepparkakor i stort sätt när man ville. Man fick ta ned den där lilla julgranen som var bara ens egen och pynta med små, små röda silkeskulor. Och vi hade ljus i de små granarna som var i alla olika färger.
På mammas födelsedag köpte vi en gran och tog ned den stora lådan med pynt. Jag och Malin hängde alltid kulorna längst ned eftersom vi inte nådde högre.

Min jul är inte speciellt röd längre, och första advent betyder ångest för att man inte har hunnit dammat av fönsterbrädorna eller hyllorna. Det blir inte samma "julstädning" som det blev hemma. Dessutom har jag en tvättkorg som är konsant full och ett helgjobb jag inte skulle klara mig utan. Min önskelista består nu av durkslag och spagettislevar istället för den där rosa dockvagnen från Stor & Liten.

Min jul kanske inte är röd längre, den kanske inte innehåller lika mycket spänning. Min jul är i guld, silver och lila. Har vi tur blir det även lite vitt. Den är fortfarande fylld av längtan, inte efter att få öppna alla julklappar (okej, bara lite) utan efter att få vara med alla som jag bryr mig om. Och som verkligen bryr sig om mig.