EmiliaAnnaViola

Usch, det här blir inget roligt inlägg känner jag, snarare rätt sorgset,  men samtidigt lite positivt.
Imorse, eller ja snarare nu, håller Hagge på och spelar gitarr.. " Om Black Jim", vilket skär lite grann i själen. Men det var nog lite menat för precis då får jag ett brev, ifrån Cancerfonden, och där står det såhär:

" Den minnesgåva du (vi) skänkte till Cancerfonden bidrar till att vi i år kan finansiera 420 högintressanta forskningsprojekt".

Det är ju super kul att få veta att man verkligen hjälpte till, men samtidigt önskar jag ju att jag aldrig skulle få skänka den minnesgåvan. Jag hade önskat att det bara hade varit ett bidrag och att det som hände aldrig hade hänt.
Usch, den här veckan är super känslig. Jag gråter för minsta lilla, som en riktigt hormonmonster, häromdagen grät jag för att mina linser skulle kosta så mycket och Hagge tyckte jag kunde köpa ett par billigare (som om jag inte hade det om jag kunde välja).

Jag vet inte vad det beror på att jag har så nära till tårar, nej jag är inte gravid. Kanske är det för att det är min sista vecka på jobbet, innan tjänstledighet. Kanske är det för att 2009 har till stor del varit ett riktigt skit år.
Det känns verkligen som om det trillar ner spik på oss och spräcker våra små trygghetsbubblor, som om det är vårat år när allt jävla ont ska hända.
Jag förstår inte varför livet är så jävla svårt, varför man måste uppleva såna jobbiga och smärtsamma händelser.
Och då menar jag inte er som har bråkat med någon lite grann, som inte har något att göra om dagarna, som har brutit en hand. Allt det där går att fixa, det känns så långt bort när man jämför. Tänk på det.