EmiliaAnnaViola

Sådär, idag kom beskedet officellt, tjänstledigt klappat och klart. Kändes ju superskönt, äntligen klart, dags att sätta sig i skolbänken igen.
Michas kom förbi med sin sallad på sin lunch och vi pratade lite om allt möjligt, sen säger hon till David:
"Hur känns det att Mille ska sluta då?"
" Ja, det känns ju skit tråkigt" svarar David.

........Panik i mitt huvud, sluta?! Så har jag nog aldrig sett på det. Jag, sluta ifrån mitt jobb? Det är nog inte en tanke som någon skulle ha tänkt. Ska jag lämna mitt andra hem, mitt skötebarn som jag har haft i 3 år?
Ja, på sätt och vis ska jag ju det. Jag slutar ju inte, jag tar ju tjänstledigt, men jag kommer ju inte vara här varje dag längre.  Jag kommer ju förmodligen inte att jobba med dessa underabara människor så ofta längre, jag kommer jobba på helger och då är man oftast ensam.

Ångest är vad det kallas. Jag kommer ihåg hur jag kände när Pontus fick sin BC-tjänst i Västerås. ( Förörvrigt, vilket svek Ponta, haha) Jag var ju väldigt glad för hans skull, och nu hade jag ju tur som fick en minst lika bra kollega som Pontus var. Även om jag inte dansar på lagret längre, eller framför datorn heller för den delen. Så länge har ju inte jag & David jobbat ihop ännu så jag kan visa min lite lätt skeva sida.

Iallafall, jag kommer nog släppa en eller två tårar min sista dag, min sista dag som heltid på ett tag.
Känslig som man är..

Mina älskade kollegor ( men bara några utav dom )






Och så cheifen såklart.



Mac attack- känns skönt att du styr upp det sen.