EmiliaAnnaViola

Jag tränar, men jag äter också, jag vet att jag inte är stor eller bred, men ändå kommer jag på mig själv att spänna magen ett antal gånger efter jag ätit en kaka eller liknande. Men gör det mig anorektisk?
Nej, absolut inte. Och vad som egentligen påverkar mig är vad alla andra tycker. Vilket är absolut helt fel, va fan låt mig vara hur smal jag vill, eller hur tjock jag vill. Det som verkligen räknas är hur man mår själv.

Men jag vet hur det är själv, ser jag en människa på 200 kg beställa tre Mcfeast så rullar ju tankarna lite granna.
Jag kan tycka att det är själviskt, om man nu har familj, att utsätta kroppen för så mycket press så att man vet att man förmodligen kommer dö i förtid av det. Samma åt andra hållet, men det kanske inte är något man rår för.
Vad jag har hört är det ofta ett beroende, eller ett tvångsmässigt beteende.

Varför är alla så inriktade på hur andra ser ut? Och rättar sig själv därefter. Idag satt jag ute och solade på balkongen och tanken slog mig, gör jag det här för att det är skönt eller är det för att få färg så jag inte ser så blek ut när jag går ut ur lägenheten och möter folk?
 Nja, idag var det mest för att det var skönt, men en liten liten del ville även få lite färg i mitt vintertrötta ansikte. I och för sig är det mest för min skull för att inte bli så deprimerad när jag ser min ljusa uppenbarelse i spegeln.

Fan vad trött jag är på skönhetsideal, jag röstar för att vi alla blir som grottmänniskor, med fett hår och utslagna ruttna tänder. En skön odör, gula naglar som går av när de blir för långa. Låter hemskt verkligen, men hur mycket tid skulle man inte spara? Nej hemska tanke, man måste väl fortfarande försöka hålla sig ganska fräsch, för andra människors skull. Som alltid.
Bara för det ska jag  nu gå och duscha.